Totempålen 1996:4

Mitt England Nu är jag hemkommen efter ett tre och en halv månads långt scoutäventyr i Storbritannien. Det började med ett brev någon gång i våras. Eftersom jag ändå skulle till England på Essex International Jamboree, så tyckte jag att jag lika gärna kunde stanna kvar där istället för att åka hem och fortsätta med allvaret (pluggandet) direkt efter gymnasiet. Så jag skickade efter Svenska Scoutrådets "lunta" om volontärarbete utomlands för scouter, sökte till Hawkhirst Adventure Camp och fick svar direkt. Min höst var spikad. Och jag skulle slippa plugga! En tidig morgon i slutet av juli begav vi oss mot England för att vara med som funktionärer på Jamborren Celebratus. Vi var åtta seniorer och överåriga sådana från Lindsdal som skulle träffa våre engelska scoutkompisar för fjärde året i rad. Alla var förväntansfulla (Måård mest flygrädd) inför årets läger. Min två gånger så stora packning vittnade nog om att jag hade det dubbla att vara förväntansfull inför. Oscarsson, Karin, Emma, Gabbi, HJ, Måård, Lollo och Blomman Jamboreen Tillsammans med drygt tjugo nya och gamla engelska bekanta var vi tilldelade att sköta lekverksamheten under lägret. Något som vi under veckan upptäckte att vi var väldigt bra på. Vem skulle inte trivas med att hoppa spacehopper´s, ha vattenkrig och kasta sig i bollpoolen dagarna i ända. Någon utan barnasinne kanske, men något sådant saknade vi knappast. Lekarna var inte bara en dröm för små barn, utan för oss stora också. Men egentligen var det ju de 5000 deltagarna på lägret som skulle få var sitt lekpass under veckan. Så vi hade hand om tio lag varje för- och eftermiddag. Dessa lag lekte i tur och ordning på våra tio kontroller som vi var utplacerade på som instruktörer. Varje lag hade en av oss som lagledare. För lagledaren innebar det nära tre timmars konstant skrikande och vrålande för att hålla igång sitt lag. De mest högljudda fick extrapoäng. The Roman Bath Vi hade vår blåa husvagn också. Där satt det alltid minst en lustigkurre som höll poängställningen och spelade käck musik som stup i kvarten avbröt tävlingarna. I England kan nämligen alla dansa likadant. Så vi som inte tidigare kunde danserna till "Saturday night" och hela "YMCA" lärde oss något värdefullt. Man fick ju hänga med i draget när alla andra gjorde det. Vi lekledare var lite pajasar för att hålla i gång barnaskaran, och stämningen var på topp hela veckan. Dock insåg vi under veckans lopp att vi inte riktigt var energiska barn längre. Utmattning, heshet och borttappade röster var vardagsmat. Så det kanske var tur att det fanns en lägerpub för oss trötta och utslitna funktionärer. De gånger som den enbart ledde till ett lugnt och avslappnande slut på en hård men vansinnigt rolig dag i alla fall. Efter denna hellyckade Jamboree bodde vi hos våra kompisar i en vecka. Det blev en vecka fylld av bl.a shopping, nöjesfältbesök och så lite sånt som man gör med sina kompisar när man inte har scoutskjorta på sig... Sen åkte alla hem - utom jag. Livet på Hawkhisrt Efter ytterligare en vecka hos en av polarna i Southend var stunden och dagen kommen då jag skulle sätta mig på ett tåg på väg mot framtiden av mitt liv. Nervositeten och ovissheten, hettan och den tunga packningen är starka minnen från den dagen. Men efter resandets sedvanliga strul, med förseningar och missförstånd om hämtning, kom det slutligen någon och mötte mig vid stationn i Newcastle. Då följde en och en halv timmes bilåkande på smala, kurviga och backiga vägar, längre och längre ut i ingenstans. Jag trodde inte att det existerade sådana ödemarker i England, men jag hade uppenbarligen fel. Jag kan inte beskriva Hawkhirst på bättre sätt än engelsmännens sätt: "Right in the middle of nowhere". Hawkhirst i korthet var tät granskog, kullar med betande får, vildkaniner och KNOTT. Ja och så en och annan människa förstås. När jag kom dit var vi tio volontärer från fem olika länder, utöver de sex-sju anställda. Så lite liv fanns det faktiskt. Fast fler och fler droppade av när hösten närmade sig och behovet av arbetskraft inte var lika stort. Det vi jobbade med var allt från matlagning och städning till gräskrattning, båtpolering och jakt efter får som tyckte det var kul att rymma. Och så hade vi givetvis en del aktiviteter att ta hand om, men under sommarhalvåret hade de utbildade instruktörer till det mesta. Det jag oftast höll på med när jag slapp ut ur köket var klättring och firning, båg- och luftgevärsskytte och flottbygge. Hawkhirst Adventure Camp Hawkhirst är den scoutcamp i England som ingår i "The European Scout Center Network" liksom t.ex Kandersteg i Schweiz och Vässarö i Sverige som de flesta nog känner till. Det fungerar så att scoutgrupper får hyra en plätt på området att campa på, eller att bo inomhus och även få serverade måltider. De får sedan boka sig på de aktiviteter som de vill göra där. Till hutlösa priser, enligt min mening. Men både ledningen av Hawkhirst och det engelska scoutförbundet verkar ha pengar som enda intresse av scouting. Synd! Sedan skolorna börjat igen var det mest skolelever där. Men på helgerna brukade scouterna invardera. Första helgen i oktober hade vi en stor årlig Regatta när det kom ett par hundra deltagare och dessutom en massa extrafunktionärer. Då kom livligheten sen sommaren tillbaka igen. Många av de engelska volontärerna som jobbade på Hawkhirst i början av min tid kom tillbaka över den helgen. Det var kul. Stället kunde nämligen vara ganska dött, trots ungarna, när man bara umgicks och jobbade ihop med samma lilla grupp människor hela dagarna. Aldrig har jag spenderat så mycket pengar på frimärken och aldrig förr har jag skrivit sådana kopiösa mängder med brev, som kvällssysselsättning. Hawkhirst är ett ställe som vi som jobbade där både hatade och älskade. Jag kommer aldrig att glömma alla lunchmackor jag smörat, alla packade lunches jag har packat (och ätit), matsedeln som oftast var densamma varje vecka och hur vi lärde oss att arbeta långsamt och att se upptagna ut när bossen kom i närheten. Jag kommer att minnas, med vrede, bossens vansinniga och konservativa regler. Men jag kommer heller aldrig att glömma alla de nya roliga kompisarna, samarbetet och gemenskapen, hyssen vi gjorde, skämten vi skämtade eller skratten vi skrattade. Jag kommer minnas de korta vandringar, kajakutfärder, seglingar och vattenskidåkningen som vi sysslade med på vår lilla fritid. Hur jag än vänder och vrider på det så har faktiskt alla ställen sin charm. Trots att jag var glad när jag åkte därifrån, så kommer jag aldrig ångra att jag var där.Inget går att beskriva som det verkligen var. Ingen kan förstå utan att själv ha upplevt det. Med detta råder jag alla som någon gång tänkt på något liknande att göra det. Det finns massvis av olika ställen runt om i Europa och världen att jobba på som scout. Möjligheterna är oändliga och jag lovar, det blir en upplevelse för livet. Efter mina två månader på Hawkhirst luffade jag runt i Skottland ett tag med en nyfunnen kompis. Träffade ännu fler intressanta människor. Insåg att det ena visst leder till det andra. Så nu kom jag hem med tusentals nya reseidéer i bagaget. Längtar redan till nästa äventyr: Frankrike i januari!! VÅGA - SÅ ORDNAR DET SIG!! Louise Johansson, Lindsdal Tappersegling i alldeles för vindstilla solnedgång